5 juni - Vad som kan hända under en smärre utflykt.

Under det vackra, klara, blå himmelshål som vi kallar Gläntan och som ligger molnkransad över Ombergsbygden idag, åker jag ut till närliggande Sjöstorpskärret för att skissa lite växter, har jag tänkt.

Det jag främst vill söka är den lilla orkidéen honungsblomster som brukar växa, ibland ganska ymnigt, på kanten av axagsvätan just här. 

Flocken med ungkor i betet får spatt av mitt besök och kutar iväg över blötan så att dyngan sprätter om klövarna. Sen står de längre bort under björkar och spanar blygt och halvskrämt i riktning mot mina bestyr.

Jag traskar runt men finner faktiskt inga honungsblomster, vilket gör mig fundersam och en aning bekymrad, så istället har jag nu satt mig på en någorlunda torr tuva och skissar av några små blodnycklar.

Flugblomster och blodnycklar, en akvarellskiss i "boka".

När jag sitter och tecknar upptäcker jag alldeles nära intill små exemplar av flugblomster. De är ännu lite ynkliga, några bara ett par centimeter över backen, typiskt anemiskt gröngula och endast enstaka av dem har gått i blom.

Jag fortsätter därefter ner till Tåkern och genar över mossen hem, ser att Kjell och Lisbeth är på plats i torpet och stannar till för en kort pratstund mitt i omplanteringen av fuchsior.

Bålgetingdrottning.

- Jag blev precis stucken av en den här damen, säger Kjell och visar upp en vacker bålgetingdrottning och en rödstungen underarm. Jag blev tydligen omedvetet alldeles för närgången. Men det känns ändå okej, fortsätter han, inte mer än ett vanligt getingstick faktiskt.

En underbar och stark doft av honung ligger som ett sjok över gläntan. Det är den gula azalean, inflikar Lisbeth. Och Kjell medger instämmande att han säkert doftar mera av svett än honung just nu. Trevlig stund medan svarthätta, trädgårdssångare och gärdsmyg sjunger.

5 juni - "Gul ärtsoppa".

Jag har berättat om det tidigare. Mitt försök att skapa en liten äng på baksidan av min ateljé i Ödeshög. Kort är det så att jag för några år sedan bad kommunen, som äger fastigheten, om att få ett slut på gräsklippning och gödsling av den av torka och sol utsatta, ofta fula och skräpiga gräsmattan, för att ge den möjlighet att utvecklas till något helt annat - en vacker blomsteräng.

Gebbes äng vid ateljén.

Resultatet är faktiskt långt över förväntan. Naturligt har blomstren alltmer tagit över, vilket jag har redogjort för tidigare genom att föra en artlista. Allt har skett spontant och utan min påverkan med ett undantag ...

... höskallra har jag fört hit med fröspridning från min äng hemmavid, med ursprung från Öland.

En av de exklusivare arterna är enligt min mening varianten av ängshaverrot, småhaverrot, som har återkommit med något exemplar varje år.

Småhaverrot.

Men, det jag tänkte fokusera på idag är det jag skämtsamt rubricerat som "Gul ärtsoppa". Jag gjorde en liten inventering häromdagen och hittade fem olika arter av gulblommiga ärtväxter. Det kan väl vara något att berätta om.

Jag tar dem i ordning:

Humlelucern är allmännast. Den bildar nästan som en egen undervegetation. Dess sneda blomklasar blinkar gult överallt. Den revar flitigt.

Gulvial finns representerad med ett par exemplar, men den kommer nog att sprida sig mera efter hand. Den fanns inte där från början.

Käringtand har gått åt andra hållet nu när ängen blivit frodigare. Den finns idag kvar endast med en individ. Den gillar torka och utsatthet.

Jordklöver finns ganska rikligt. Insprängd i humlelucernens blommatta sticker de upp lite högre med blekare och något större blomklasar. Den är lätt att missa.

Tråklöver är en nästan försvinnande liten gulblommande ärtväxt i de torraste partierna. Den lever på marginalen i kanten av ängen men är nästan heltäckande i den kortklippta gräsmattan bara någon meter bort.

Gullklöver, fotograferad 2024 i Ödeshög, men inte på min äng.

Nu är det bara en liten gulblommande ärtväxt kvar att hoppas på i min lilla äng, nämligen gullklöver. Men dit tror jag att det kan vara långt.

2 juni - Hemma hos drakblomman på Omberg

Det finns en stig på södra Omberg som startar vid Stocklycke och går några kilometer runt i området. Jag kallar den något självsvåldigt för "min". Den handlar om det istida Omberg och fabulerar t o m om tiden innan dess. Det är en spännande resa att göra tycker jag själv. Pröva den du också!

Jag har gjort alla illustrationerna, så det kanske kan vara mig förlåtet att yttra sig så egoistiskt.

Jag orkar dock knappast gå hela vägen själv idag. Foten skulle inte palla. Jag fuskar och stannar längs vägen just där stigen leder ner mot Vättern.

Bortom pilmarkeringen kan man nog ana vattenglitter genom grönskan. Här går jag ner.

Jag följer leden ner över HK, den högsta kustlinjens strandvall. 

Sårläkan blommar.

Där sårläkorna blommar och grönsångaren sjunger, ibland även den mindre flugsnapparen, tar jag av ner mot vattnet och klipporna.

Jag får söka lite men snart hittar jag den minimala klippängen som hänger på skrå ut över stupet och vattnet långt där nere.

Jag är framme. Jag har varit här förut. Det är en fantastisk plats. Jag sätter mig tillbakalutad på en grånad furulåga, solvarm, len och slipad av väder och vind. Sjön glittrar. På andra sidan vattnet blånar Västergötland. Jag hoppas på att pilgrimsfalken ska komma förbi.

Blodnäva. 

Säfferot.

Vippärt.

Säfferoten, vippärten, färgmåran och blodnävan har välkomna mig. Jag är hemma.

Men det är ändå drakblomman min ögon främst söker.

Och de finns där, flera buketter av drakblommor längs den fuktade klippängen ner mot stupet, först gömda i grönska men snart synliggjorda genom sina mörka purpurknoppar, vars ax sticker upp som goda markörer.

Drakblomma i knopp.

Jag är något tidigt ute, men längre ut, dit jag inte får och inte vågar, i solljuset, ser jag några drakblommor som är fullt utslagna. De är saftigt blålysande och inte så vattnigt blå i färgen, som de kan verka in mot juli månad. Lika fascinerande är detta varje gång. Tänk att de finns här, hos mig.

29 maj - Konstrunda, nu kör vi!

 

Välkomna!

28 maj - Imorgon börjar Konstrundan "Konst runt Omberg"

Nu är vi klara i ateljén och i övrigt också med allt runt omkring. Imorgon är det dags. 

Vår årliga Konstrunda börjar och pågår hela helgen 29/5 -1/6 kl. 11 - 17. I år är det 25 år sedan vi började. Tiden har sprungit iväg men än kör vi så det ryker! Flera nya fräscha utställare är på plats tillsammans med oss som varit med förr och till och med hela vägen från första början.

All du behöver veta kan du hämta hem via en länk till vår föreningssida längst ner i dagens skriveri.

Nu hoppas jag att du blir sugen på att besöka oss. Varmt välkommen också till mig Gebbe Björkman i Ateljé Gebbe , nr 2. mitt i Ödeshögs samhälle.

Några smakprov:

Omkulturs konstrundesida.

26 maj - Dagarna innan årets konstrunda

Vid frukostbordet fotograferar jag buketten av trädgårdsblommor som jag tog in i går. 

Dagens lilla frågesport. Vilka är de fem trädgårdsblomstren? Svaret finner du längst ner i dagens skriveri.

- Vädret är skönt, säger jag till Ulla när jag har kört ut bilen. Ska vi se om vi kan höra göken jag noterade igår nere vid Dags mosse?

- Då kan vi slå flera flugor i en smäll, svarar hon glatt. Vi kan köpa ägg, tanka och lyssna på fågelsång. Vilken bra idé!

Det blir en underbar liten stund vid Alvastra pålbyggnad. Jag lägger in den video som Ulla spelar in. 

Den fågel som hörs bäst tillsammans med göken är en nära sjungande trädgårdssångare. En sävsångare sjunger också fint och i början flyger den upp i den lilla almen i förgrunden. I bakgrunden sjunger också näktergal och kärrsångare, men det är osäkert om det går att hitta dem i videon.

I ateljén något senare jobbar jag vidare med hängning och annat, nu när alla konstverk inför Konstrundan 2025 är avslutade. Mycket återstår att fixa men jag känner att jag är tämligen synkad. Skönt!

Välkomna att se mina verk på riktigt i Ateljé Gebbe 29/5 - 1/6, kl. 11 - 17.

Trädgårdsblommorna är: prästkrage, bergklint, blomsterlök, gulltörel och stenfrö, vilken knappast är en trädgårdsväxt förstås, utan en vild art som genom frön från Ombergs bestånd råkade komma in i vår trädgård av misstag och nu trivs bättre än önskat. Dock är det en riktig bi- och humleblomma.

23 maj - Färd i regn

Igår i regn och i en stadig temperatur av bara fyra grader tog jag chansen att sätta mig bekvämt och varmt tillbakalutad i förarstolen och färdas en barndomens väg söder om min uppväxtstad Mjölby i Östergötland. 

Den gick långsamt, färden, nästan på krypväxel, i envist gråväder längs små slingrande vägar, genom ett kvarlevt  ålderdomligt kulturlandskap, som man knappt tror kunde finnas.

Resan var inte lång, ett par mil bara, men minnen väcktes vid varenda krök, grind och hage.

22 maj - Samma slags moln

När vi åkte en runda vid Tåkern i förrgår kväll fotograferade Christer lite udda kvällsmoln genom en mycket smutsig bilruta. 

Kvällsmoln genom smutsig bilruta - Christer Elderud.

Jag fick en känsla av dejá vu när han sände mig bilden. Var någonstans och när?

Oljemålningen finns att beskåda på konstrundan 2025.

Just det. Samma moln fast i annan belysning hade jag ju målat i en olja: "Vintervandring i Tåkerns vassar". Ungefär i alla fall. Allt går igen.

21 maj - Till försommarkvällens lov

Jag hämtar vännen Christer i Vadstena och vi kör ner till Tåkerns östra strand, landar vid Hovtornet när klockan är ungefär halv nio om kvällen och solen står lågt och apelsingul över Säbylandet i norr. Vi vandrar ner mot sjön och möter ljuset runt strandmarkerna som silas vänligt genom grönskan.

En bock i paradiset blir direkt mängden av invasiv parksallat som under det senaste året har brett ut sig frodigt i strandskogen. Med den här snabba utvecklingen hotar den att på sikt ta över undervegetationens flora helt. Det känns förfärligt och måste väl åtgärdas på något vis, men hur? Kanske är det för sent.

Parksallat.

Vi bänkar oss på den lägre plattformen i tornet. Sädesärleparet är inte helt nöjda med detta, men efter några minuters anpassning återtar de matandet under plåttaket över våra huvuden.

Sjön är prickad av änder, sothöns, gäss och svanar. Ljuset är gudomligt och vinden har gått i lä. Den bästa av försommarkvällar är här och vi är med.

Christer packar upp den lilla tuben, inköpt nyligen till formidabelt lågt pris och testar. 

- Den är ju faktiskt riktigt bra, säger han, efter att ha kollat varenda and i sök efter de tre rödhuvade dykänder som setts tidigare under dagen. Tyvärr dock utan positivt resultat.

Vi njuter av en underbar kvällsstund vid Tåkern och det gör också Benny som anländer lite senare. Tillsammans lyssnar vi efter vassångare som emellertid förblir tyst, medan ett par trastsångare gläder oss med skränig konsert från vasslanden. 

Lärkfalken jagar nattsländor.

Fiskgjusen drar förbi över sjön på fiskefångst och en lärkfalk jagar stora nattsländor och kastanjeborrar som svärmar framför oss över maden. Högt uppe i luften och även nära vattenytan är det tätt som vid ett intensivt snöfall av mindre nattsländor och fjädermyggor och där flyger skrattmåsarna omkring och snappar byten som mitt i maten.

Solen har gått ner nu. Det mörknar och temperaturen faller direkt.

Jag tänker visa dig ett lite "hemligt" ställe, säger Christer, och så lämnar vi Hovtornet för den här gången och far iväg österöver, längs vägarna bort emot Bjälbo, Christers gamla hemmamarker sen årtionden tillbaka.

Denna fem meter djupa ravin rakt över slätten med fall ner mot Tåkern är resultatet av en sen utdikning. 

Vid den djupa kanalen byggd vid Marstadträskens utdikning under 1950-talet stannar vi på ett par platser för att lyssna efter eventuella nattsångare.

Vi räknar in två gräshoppsångare och en sävsångare. Det är gott nog. Kärrsångarna som alltid brukar finnas här har uppenbarligen inte anlänt från tropiska Afrika ännu. Det brukar dröja en vecka till. Egendomligt nog hör vi ingen näktergal och varken kornknarr eller vaktel.

Men, en hornuggla far förbi framför oss i skumrasket på jakt. Den flyger tätt förbi torpets syrenhäck och försvinner över ägorna.

- Där borta, pekar Christer över gräshoppsångaren som sjunger från vasskanten, borta i talldungen, häckar hornugglorna varje år. 

Klockan är 11.30. Dags att dra sig hemåt.

20 maj - Besök på vår finaste torräng

I Ödeshögs kommun ligger Heda socken. Den gamla rundbågebyggda 1100-talskyrkan och närmaste omgivning vilar på enorma glaciäravlagringar, kända som Isbergafältet och Heda slätt. Förutom att vara riksbekanta för sina rika arkeologiska fyndigheter från både bronsålder och järnålder är trakten även känd för underbara torrängar med insekter och blomster av hög dignitet.

Hit gick tisdagsklubbens utflykt idag som en vandring ut över Heda slätts järnåldersgravfält. Här finns en av Östergötlands största, om inte den allra största, koncentrationen av backsippor

Idag är backsipporna så gott som helt överblommade men skönheten består istället i form av fruktkvastarnas silverlyster, framför allt att upplevas i kvällslågt motljus. Mängden backsippor kan räknas, om man nu skulle orka, i tusental, kanske tiotusental.

Vi började med en fikastund vid ingången till området. Där stannade Lars, men han gav oss ett uppdrag, att komma tillbaka med rapport om månlåsbräken som finns i området.

Vi andra, Sverker, Karin, Kjell och jag vandrade ut i den underbara sommarvärmen över torrängens alla skiftande variabler. Stråk av gammal gödsling, kanske för trettio år tillbaka eller mer, syntes som grönare och "gräsigare" partier, där floran var mager och ensartad. 

I områdets södra delar syntes även tydliga spår av mänsklig verksamhet som sandtäkt och Sverker kunde berätta att det först ganska sent på 1900-talet infördes restriktioner om bruket även om området aldrig blivit lagstadgat naturreservat. Naturbete är väldigt viktigt för platsens kvalitet idag. Här finns flera mycket rara kodyngeätare bland skalbaggarna, visste Kjell att berätta.

De finaste partierna i området är själva gravhögarna som sticker upp som små kupoler här och där. De är utsatta för sol och torka, men när jag låg ner där för nära studier kände jag att mina knän ibland blev blöta.

Det är tyvärr helt omöjligt att med foto försöka göra färgprakten i blomstermattan rättvisa. Ni får fantisera i tiopotenser.

Blomsterprakten på de små kullarna är fantastisk. Tjärblomster färgar karmosinrött, jungfrulin stämmer i med lila och blått tillsammans med violer och teveronika, de små potentillorna: femfingerört, blodrot och småfingerört går i gult tillsammans med käringtand, getväppling, knölsmörblomma och gullviva samt vitt i form av mandelblom, grådådra, färgmåra och arver.

Kattfot i vit form, möjligen av hankön.

Men allra mest gläds vi nog åt alla kloner av kattfot, både vita och rosa, som toppar kullarna med sin undflyende "verksamhet" vilken ger upphov till talrika aha- och åh-utrop!

Insekter ser vi många. Jag rabblar upp några exempel här fastän jag  säkert missar några av de viktigare: kamgräsfjäril, pärlgräsfjäril, tosteblåvinge, puktörnebåvinge, kartfjäril, smultronvisslare, mindre guldvinge, rapsfjäril, citronfjäril, större svävfluga, gökbi sp., sobersandbi. Och det finaste idag ...

Skogsvisslare.

Jag personligen fick uppleva mitt första möte med arten skogsvisslare, som trots namnet passar perfekt för den här miljön av torrbackar och hedar.

När vi kom tillbaka till Lars hade vi en smula ångest för vår oförmåga att trots intensivt letande inte kunna redovisa ett enda fynd av månlåsbräken. Det gör inget säger Lars och ler illmarigt. Han pekar ner mellan sina fötter där han tronar på sin rygga. Här finns de, flera stycken dessutom.

Månlåsbräken.